Denna text publicerades på Natursidan.se för en tid sedan:
Den 25 september 2014 fick jag plötsligt väldigt ont i ena ljumsken. Min man skjutsade mig till vårdcentralen i Jokkmokk, de trodde att det var ljumskbråck och skickade upp mig med ambulans till Gällivare för operation. Där trodde de också att det var ljumskbråck, men morgonen därpå kom läkaren och sa att det var ett inflammerat lymfkärl. Jag såg på honom att det var allvarligt och de skickade prov till Umeå. Efter tre veckor fick jag besked. Det var aggressiv storcellig B-cellslymfon berättar Gunilla Falk.
Nu inleddes en tung tid. Efter ett antal röntgen i Gällivare och Umeå, sattes cellgiftsbehandlingen igång. Det är en tuff åtgärd som ledde till att Gunilla Falks kropp bröts ner ordentligt.
– Jag tappade allt hår, konditionen blev så dålig att jag till slut knappt orkade upp ur sängen. Men jag är en positiv människa i alla lägen, så jag tvivlade aldrig på att jag skulle bli bra igen
Hennes livssyn märktes inte minst på att hon aldrig släppte fotograferandet.
– Under sjukdomsperioden hade jag mina bilder och kärleken till naturen som peppade mig att komma tillbaka. När jag inte orkade ta mig ut i naturen, skjutsade min man ut mig med snöskoter. Till exempel när jag tog bilder på bävrar. Min man lämnade mig där väl påpälsad och skottade upp ett skydd så bävern inte skulle se mig. Det dröjde bara en och en halv timme så fick jag mina bilder. Under värsta tiden orkade jag mig i alla fall ut till fågelmatningen för att fota fåglar
– Ute i naturen glömmer man de dystra tankarna, naturen inspirerar och det känns som om man omfamnas och skyddas på något sätt. Jag har många gånger frågat mig hur det skulle fungerat om jag inte hade mitt stora natur och fotointresse? Jag är en människa med båda fötterna stadigt placerade i myllan, men jag tror faktiskt att naturen har hjälpt mig att fokusera och behålla min positivinställning.
– Än är det väl inte riktigt över, jag får gå på kontroller var tredje månad i 5 år innan jag blir friskförklarad. Jag håller nu på att träna upp konditionen och har på sista tiden kunnat vandrat i skogarna och fotat både rävungar och älgar, så jag känner mig mycket lycklig och tillfreds nu!
Här kommer några bilder jag tagit sista tiden.
:
Roligt att höra att du är på bättringsvägen..men du har ju ändå levererat så mycket vackra bilder, som vi har haft nöjet att få se..så vackra bilder..jag önskar dig lycka till med tillfriskningen o, fotograferandet. Vill ju så gärna se dina bilder. Ha det bra o, lycka till..:)
SvaraRaderaTusen tack.....
RaderaHej Gunilla, du norrbottniska kämpe:) Väldigt länge sedan jag var här på besök och så kom jag hit idag...en dag efter ditt "nya inlägg".
SvaraRaderaVisste inte att du har varit sjuk, men jag har undrat vart du har tagit vägen...nu vet jag och jag önskar dig allt gott och jag är säker på att du kommer tillbaka med full kraft...stolt och rak i ryggen som en norrbottnisk fura, som inte knäcks i första taget.
Vi svajjar ibland och så blåser det hårt på kalfjället, men vi överlever det mesta, eller hur!?
Hursomhelst Gunilla...roligt att se dig här igen!
...och du, du klarar det!
Bilderna talar för sig själva...med din röst.
Tack så mycket Gertie för dina värmande ord!
RaderaVäl kämpat, Gunilla! Vad vore livet utan en kamera?
SvaraRaderaTack Sture....kameran underlättar!
RaderaDet finns gott hopp men visständrar. Man sin syn på det som är viktigt i livet när man blir sjuk på allvar..... Lycka till med fortsatt bättring o skönt att du har kameran så vi får se dina fina bilder!
SvaraRaderaTack Kristina.....
RaderaDu är en helt makalös kvinna! Att positivt leva med allvarlig sjukdom - och se och fånga helt underbara bilder! Vi är många som njuter stort av Dina naturbilder. Tack för att Du finns!
SvaraRaderaTusen tack Frida....!
SvaraRadera